Hur hänger de ihop? Måste det ena reagera på det andra?
Att man reagerar är våran naturliga överlevnadsinstinkt. Att ta oss bort från något farligt. Att pulsen ökar när vi blir stressade eller upphetsade. En naturlig del av våran natur.
MEN vi måste faktiskt också lägga till våra erfarenheter här. Det är de som triggar/sätter igång detta i oss.
Jag t.ex. gick länge och förstod inte varför min puls ökade, fick stresspåslag av att jag såg en sopbil. Tills den dagen jag satt med en kurator/KBT inriktat och vi kom till just denna saken.
Anledningen var enkel men inget som jag någonsin själv kunnat tänka på eller som någon under mina 20 första år hade kunnat tala om för mig.
Det var en sopbil som vi krockade med när min biologiska pappa dog.
Jag var 2.5 år ca, vi var alla fyra på väg till Farmor.
En raksträcka med solen mot sig och hon såg inget. Bilen kör in i sopbilen och mina minnen är bildörrar som ligger i kanten, pappa som sitter fast i framrutan och massa människor. Ambulansen tar med oss till sjukhuset. Utredningar sker. Skador utreds. Bilen är demolerad.
Det som kommer att följa mig i denna händelse är Sopbilen. Ibland kan man ju undra varför vissa saker sätter sig i minnet och jag kommer aldrig få svar på varför just sopbilen satte sig.
Varför skulle jag senare i tonåren utveckla stress, panik känslor av just när jag ser en sopbil.
Många kan säkert tycka att det borde vara olyckan i sig, att pappa gick bort m.m.
MEN det kan också finnas den enkla anledningen att i all trauma just där och då så var det sopbilen som jag såg mest av, därav satte den sig i minnet.
Idag får jag lite påslag när jag ser en sopbil men det är hanterbart. Min son älskar sopbilar så varje gång han ser en så ska det pratas med chauffören och titta när de tömmer soporna. Kanske är det just det som hjälper mig idag att det blir något positivt av just sopbilen. Det blir en glad son som ger mig positiva minnen runtomkring just sopbilen.
VAD vill jag ha sagt med just detta. JO, många man pratar med känner att man inte behöver samtalshjälp eller så har man inte varit med om något trauma. MEN det behöver du inte, det behöver inte vara ”stort”. Det räcker att det finns de små saker som ”rubbar” känslorna, tankarna och vårt beteende i det lilla. För mig var detta inte en liten sak när jag flyttade hemifrån utan det blev så starkt att jag sprang förbi sopbilen och kunde inte styra mina tankar och beteende mot vänner på en stund.

Jag hoppas att det ger dig lite insikt i vad jag tänker kring detta och det kommer mera.
Jag personligen skulle säga att det är de små sakerna som vi inte tar hand om som sedan blir större än vi tror. När vi sedan eventuellt är med om något trauma eller större händelse så klarar vi inte av att ta hand om det som kommer med just den händelsen.

Idag jobbar jag mer med mina små ”motgångar” för att när de ”stora” sedan kommer kan jag förhoppningsvis ta hand om det som händer med mig och inuti mig.

De hänger ihop- men för att förstå det ena måste vi förstå vart och en.

Önskar dig en fantastisk dag. ❤