Idag när man pratar om familjehemsplacerade barn/ungdomar blir det tyst. Jag vet att det finns många fantastiska familjer som gör sitt bästa för att ge det bästa de kan.

Jag var i helgen hemma för min brors dotters konfirmation- helt underbart och tacksam att jag fick vara en del av hennes dag.

Jag satt hemma i mitt familjehem och pratade med ”mamma och pappa” – mina fosterföräldrar är som mina föräldrar och jag har lyckan att fortfarande få ha kontakt med dem. Så tacksam.

Men vi satt och pratade lite om vad som hänt och lite från deras perspektiv och det ”poppar” upp många tankar kring vad de hör när de har varit ute på sina familjehemsutbildningar/konferenser.

När de har varit iväg har de aldrig fått sitta och jobba i samma grupp. ”Pappa” berättade om att de satt i en grupp och presenterade sig och skulle berätta vad de upplever jobbigt, vad de tycker är kul och hur många barn de har. Många har 1-2 barn och satt och gnällde på att det var så jobbigt att de behövde en paus. När de sedan frågade pappa hur många de har så sa han 4st och de är med överallt. Pappa sa att han trodde ”tanterna” skulle trilla av stolen.
Jag vet att alla inte ”orkar” med att ha många barn- MEN är det där det första tecknet kommer på om det är rätt hem för det barnet?
Är det första tecknet på att man kanske behöver se över hur har barnet det?
Vad funkar / vad funkar inte??

Jag förstår att barn kan vara utåtagerande/ testa gränser. MEN det jag tänker på ovanstående är hade du gjort likadant om det hade varit ditt egna barn? Då kan du inte bara ringa och lämna bort barnet i 3-4v för att du behöver en paus. DU som familjehem behöver ju vara problemlösare och barnets trygghet. Det är OK som familjehem och visa när man blir ledsen eller arg precis som det är att visa sitt biologiska barn alla känslor. Eller är det så att man inte ”behandlar” familjehemsbarnet på samma sätt pga att man inte vill knyta an för mycket då ”framtiden” är så oviss??

En annan sak jag tänkt på som jag vet mamma och pappa med nämnt som de har tyckt är det jobbigast är samarbetet med socialförvaltningen. Vi har haft både bra och dåliga personer här så jag vill absolut INTE dra alla över en kant. Men de liksom jag upplever att man inte sätter barnens behov i centrum. Utan man tittar på vad föräldern vill.

Mina fosterföräldrar höll på med sitt familjehem i över 40år. Är så kul att lyssna på den sidan idag. Jag vet att jag får frågan ofta om inte jag skulle kunna bli familjehem men jag kan inte det för jag kommer inte att jobba med socialen för jag kommer ALLTID att jobba för barnens bästa och det går inte alltid ihop.

Vi har barnkonventionen som en grundlag i Sverige. När man läser den och sedan läser SoL så ser man också hur många kryphål det finns. MEN då är ju min fråga NÄR ska vi se till barnen och inte föräldrarna??? HUR många barn ska behöva omkomma för att det måste flytta hem trots att föräldrarna inte är kapabla till att ta hand om barnen?? När kommer den lag förändringen som säger att NU är det stopp du har haft din chans och för barnets bästa behöver vi göra såhär?? Våga sätta krav på föräldrarna att de måste göra ditten eller datten för att kanske ens få träffa sitt barn. MAN behöver skapa en trygg miljö i träffarna m.m.

Om det finns ett stöd behov till föräldrarna så finns det det och då anser jag kanske att det inte är lämpligt att barnet flyttar hem. Av många olika anledningar.

Man måste börja våga sätta ner foten mot föräldrar det är inte deras rättighet att träffa sitt barn om de en gång har skadat det på något sätt. Det är barnet som måste få styra det.
Låt barnet ha kontakt med sina föräldrar tillsammans med familjehemmet.
Låt barnet styra hur ofta det ska vara- barnet måste orka och må bra av mötet.

Ett sista tips till dig som läser detta och kanske jobbar inom socialen. SLUTA fråga barnet om de saknar sina föräldrar- både du och jag vet att oavsett vad föräldern gör så kommer föräldern alltid vara föräldern. Det finns ju bevisat att barn skyddar sina föräldrar i t.ex. missbrukar hem.

Nu vet ni lite mer vad jag tycker och känner. Det kommer mer.
Hör av er om ni har funderingar.
Var rädda om er i värmen.
KRAM Lisa-Marie